mittlivsomgeni

Den här historien talar för sig själv och att de flesta av oss lever i ett överflöd av lyx och andra onödiga podukter när andra bara vill ta en dusch och överleva en dag till... Hade jag tilltalat mannen i fråga så vet jag vad jag hade sagt, jag hade tittat honom rakt in i ögonen och frågat honom en enda fråga... Vad behöver du? Och jag hade gett honom det! Jag var för feg och passerade utan ett säga ett ord trots att jag kände som jag gjorde, men jag såg hur han tittade på mig, jag såg vad han tänkte...

I morse när jag lämnat min bil på service så tänkte jag ta en liten rundtur i staden till fots... Men jag kom inte allt för långt innan jag såg på en hemlös man som stod mitt i gatan och höll på att bli påkörd av en buss, hur såg jag att han var hemlös då? Jo först la jag märke till hans kläder som bestod av ett par ljusblå mjukisbyxor men stora hål i, säkert från 80 eller början av 90-talet i kombination men ett par superslitna gratissandaler. Jackan var svart och smutsig av en enklare  joggingdressmodell, den var i sämre skick än något han kunnat fiska upp ur en UFF-låda men ändå hade han den på sig... Ett par kryckor hade han också och det var därför han inte var så snabb över vägen när jag såg honom... Hur var hygienen då? Den var väldigt dålig, håret var långt, oklippt och otvättat. Han var näst intill svart i ansiktet av smuts och tänderna ville jag inte tänka på. Så vart vill jag komma? Jo att den där mannen påverkade mig och väckte känslor, fick mig att börja tänka på hur folk lever. Jag jämförde våra liv och såg det lite så här: Jag vaknar i min Hästens Continental dubbelsäng i ett varmt hem på en fin adress, om han haft en bra natt så vaknar han i en uppvärmd trappupgång på ett stenhårt golv. Jag går ut i kylskåpet och dricker min tropicana och ser ut över gräsmattan utanför, han vaknar törstig utan pengar eller möjlighet till att släcka den och får nog vänta tills han hittat en vattenkran inne på en offentlig toalett. Jag klär på mig mina sköna rena märkeskläder och sätter mig i min fina lyxbil och åker till jobbet, han får ha samma kläder och har han en slant över så kanske han kan ta en buss men jag tror inte att han prioriterar att lägga slanten där. Jag åker till gymmet för att gör mig av med lite överlödig energi, han får gå överallt för att få tiden att gå fortare i hopp om att morgondagen ska bli bättre än nuet. Jag åker hem till min sambo och lägger mig i soffan och slår på min plasma-tv (jag gick förbi honom när han samtalade med en annan man och han berättade att han var så imponerad av stora tv-apparater för han hade aldrig ägt en tv), han har varken sambo eller en soffa att komma hem till! han har ju inget hem, han får ingen kärlek... Jag äter en god middag och senare lägger jag mig i min sköna säng och bloggar med min laptop på magen, han kanske får gå hungrig för att senare när mörkret faller på lägga sig på sidan och pusta ut, kanske under en bro där han lutar huvudet mot marken, han känner sig trött, sjuk och ledsen när han till slut somnar i hopp om att morgondagen kanske kommer att bli bättre...

M